I taket lyser stjärnorna

Började tänka mer på I taket lyser stjärnorna efter förra inlägget.
Ush, kommer ihåg när jag, M.B och Ellen såg den på bio. Bröt ju ihop totalt, speciellt efteråt.
Men tog så hårt, så starkt.
Min mamma har ju också varit där, haft bröstcancer. Varit flintskallig, genomgått cellgifter och behandlingar. Opererat bort ena bröstet. Stått utan hår, i sjukhuslinne med ett droppställ. Fyfan, det är inget kul, kan jag lova.

Kommer även ihåg när hon berättade att hon hade cancer för oss, för alla. Min bror bröt ihop, men jag gjorde inte det av någon anledning.
Tro inte att jag inte älskar min mor, det gör jag verkligen. Otroligt mycket!
Men hon sa att den inte var så elakartad, och jag var väll ändå (fast jag inte kände det egentligen) chockad, och jag förstod väll inte riktigt att det var sant.

Hon överlevde ju, är ju frisk nu.
Hon äter fortfarande hormontabletter, och har lite jobbiga biverkningar (som att hon kan verkligen växla mellan att bli jättevarm och jättekall). Men hon har inte cancer längre, och jag hoppas verkligen inte att jag får det igen.

Kommer ihåg kapitlet i boken, i taket lyser stjärnorna, där hon säger att hennes mamma dött. Det är nog det kortaste kapitlet jag någonsin läst, men samtidigt så.. åh.. nej hittar inget bra ord.
Bestod av en mening, som ledde ungefär "Nu har det hänt, nu är mamma död" eller något sånt.
Jag har inte läst boken sedan i högstadiet dock.




Jag vet att det inte är alls många som kommer läsa det här. Men om det är någon där ute som behöver prata om något sånt här, och alltså inte bara bröstcancer, så finns jag här. Jag vet hur jobbigt det kan vara, och jag är säker på att det finns dom som har haft det så mycket jobbigare än mig. Min mamma hade det ju ändå lindrigt jämfört med t.ex Jennas mamma, men ändå.
Bara så ni vet, ni är inte ensamma! <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0